Hunden talar
Fann i mina gömmor denna härliga skrift....
JAG ÄR DIN
här har du mig….
Jag har kommit till dig för att du ville ha mig, och jag kommer att ge dig ett kamratskap minst lika fint som mellan människor. Jag kan bara hoppas på, att du behandlar mig väl.
Jag har kommit till din värld av och för människor men du får inte tro att jag är en av er för det. Jag är en hund, och jag vill att du ska känna till min värld. Att du ska förstå mig och mina behov. I mina ögon är du en flockkamrat. Trots att du går på två ben, inte har en svans att vifta med eller ögon att använda i ditt ”kroppsspråk”, ser jag dig som en medhund i vår gemensamma flock. Jag vill också, att du ska vara min ledare. Beskydda mig mot faror och bestäm rättvist över mig! Ställ krav som jag förstår. Låt mig få gå i ”Skolan”, en dressyrkurs, där jag får träffa andra hundar och lära mig, hur jag ska uppträda i din värld. Då känner jag att du bryr dig om mig.
Du kommer säkert någon gång att bli arg på mig. Men se då upp, så att du inte bryter mot mina medfödda lagar. Kryper jag ihop, stryker öronen bakåt och gömmer min svans, visar jag underkastelse. Då måste du sluta vara arg, annars kan jag tappa mitt förtroende för dig. Säg inte att jag skäms och ta det som en ursäkt för att fortsätta banna mig. Jag kryper ihop för att jag blir rädd för tonen i din röst och din höjda hand. Mina lagar säger att ingen får slå någon som ger sig. Hur är det i din värld?
Du får inte begära att jag skall komma ihåg något som jag redan gjort. Kissade jag på mattan eller råkade tugga sönder din sko (du har ju två stycken) kan du inte straffa mig efteråt. Då har jag nämligen glömt det. Du kan säga” Vad duktig du varit”. Jag lever i nuet och förstår bara nuets språk. ”vad gör du” och ”vad duktig du är”. Då kommer bannor eller beröm precis då jag gör något fel eller rätt.
Dessutom måste du veta, att jag inte lär mig hur jag ska göra, om Du bara straffa mig för felen. Då talar du ju bara om för mig vad jag inte får göra. Du måste berömma mig då jag gör rätt också. Då först får jag chans att lära mig fel och rätt.
Bannar du mig för att jag tuggar på din sko, kan du väl lägga fram den, sedan berömma mig, då jag inte rör den. Och ge mig gärna något annat att syssla med.
Skäller jag för mycket, kan du inte bara tysta mig. Du måste även berömma mig då jag är tyst, annars kommer jag snart börja igen.
Jag hjälper dig….
Jag hjälper dig på många sätt. Tex. skyddar dig mot främlingar. Ringer det på dörren, vaktar och varnar jag dig, så är mina levnadsregler. Kanske Du är rädd för vad grannarna ska säga, då jag skäller mina varningskall. Bråkar du då med mig och visar att du är lika upprörd som jag för att någon kommer,
men vill att jag ska skälla mindre, behåll då ditt lugn. Det bästa du kan göra är att uppmana besökande att ge mig lite gott, då de kommer. Då tycker jag att det är trevligt med besök och skäller mindre. Sätt upp ask med något jag tycker om på hatthyllan eller annat ställe nära dörren.
Jag tycker om alla som är snälla. Många personer vi möter tillsammans vill jag hälsa på, på mitt sätt - slicka dem i ansiktet. Men ni människor har ansiktet så långt från marken, att man är tvungen att hoppa för att nå upp.
Att mina tassar kan vara blöta och smutsiga, förstår jag inte. Lika litet som att människor värderar saker som kläder mer än känslor som glädje och kärlek.
Jag begriper inte heller vad du menar, om du bannar mig då jag visar min glädje.
Vill du att jag inte ska hoppa på folk vi möter, lär mig då ”hälsa fint”. Säg åt mig att sitta framför personen och låt denne visa mig en godsak, som jag får så fort jag sitter lugnt. Om jag också får beröm då, slutar jag snart att hoppa.
DU måste hjälpa mig….
Jag behöver frihet. Jag vill sträcka ut i vild galopp över gröna ängar, rulla runt i högt gräs, plaska i leriga pölar, smita iväg med en pinne i munnen och jaga en eller annan katt. Att ständigt gå i koppel blir som att sitta i fängelse. Lär mig komma, då du kallar, så att jag kan få vara fri!
Bajsar jag på ett ställe som är olämpligt, blir människor som trampar i det förgrymmade – på mig! Men det är inte mitt fel. Lär dem att tycka om mig. Ha en plastpåse med dig att ta upp, då jag bajsar på fel ställe. Det är inte så mycket jag begär, som du ser…..
Stressa mig inte….
Jag tycker om då det händer saker. Ett liv är till för att levas, inte sovas. Men ändå måste vi ta det lite lugnt. Min kropp och mitt psyke mår inte bra av för häftiga lekar. Att jaga iväg efter pinnar och bollar varje promenad stressar mig.
Jag är helt enkelt inte gjord för det. Att jaga en och annan pinne då och då – det är bara roligt. Men du får inte motionera mig med det. För jag är som du. Blir jag stressad, så blir jag också lätt irriterad och kanske arg på dem som jag annars skulle möta med vänlighet.
Likaså kan jag må dåligt av att ”rasa ut” i vilda lekar varje dag med andra hundar, om det blir för mycket. En valp klarar det ännu sämre, för den håller ju på att växa.
Jag mår bäst av att t ex få arbeta lugnt med min ypperliga nos i sök- och spårarbete. Det är lugnare och naturligare. På Svenska Brukshundklubben visar de dig hur man gör. Jag lär mig gärna olika saker. Du kan lära mig dressyr eller konster – gärna båda. Bara jag går arbeta lite, för jag behöver inte bara motionera min kropp, utan även min hjärna.
Det värsta jag kan tänka mig är att vara sysslolös för länge. Men det är sällan jag hittar på några aktiviteter själv. Du är min ledare – du ska sysselsätta mig. Märker du att jag sover för mycket, ägna mig en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar